Över berg och dalar

 Jag hann inte mer än tvätta håret, ta en AW med kollegorna och packa om innan jag åter var ute på vägen för att se en för mig ny del av Colombia -  kafferegionen "Eje cafetero"

Man kan ju tro att jag skulle fått nog av att bo i tält efter en veckas medföljning, men då känner man inte mig. Bjuds det på äventyr säger jag "ja tack" och jublar så när jag vill åka till kafferegionen och Anders vill tälta enades vi om en kompromiss: att tälta i kafferegionen.

 

Vi vandrande bland fantastiska landskap av regnskog och berg och såg solnedgången i Valle Cocora medan våra nyfunna vänner i tälten bredvid från Cali korkade upp aguardienten. Dock hade de köpt ved utan en aning om hur man tänder en eld - så det var bara för Anders att plocka fram scoutkunskaperna. 

 Ute hos Don Elias lär han oss sätta upp tältet precis vid floden. Bättre blir det knappt! Omgivna av naturens djur sov jag som en stock (förutom att jag vaknade av att någon/något vandrande runt runt tältet..)

Men efter alla dessa nätter på liggunderlag värkande ryggar avslutade vi resan med ett förunnat bad i de varma källorna från vattenfallet i Santa Rosa. De sägs ha läkande effekt så jag hoppas att kroppen är minst tio år yngre efter det långa badet och russinhuden.

Doften av misstro i ljuset av kamp

Hemma igen efter skumpande bussresor över berg och dalar och  mil efter mil av fantastiska och magiska landskap. Men framför allt möten med människor och platser jag aldrig skulle haft möjligheten att lära känna om det inte vore för jobbet.

Jag har besökt platser som andas misstro och misstänksamhet efter år av konflikter, maktmissbruk och politiska spel. Ställen där det räcker att öppna munnen för att känna doften av besvikelser, men också som trots allt lyser av kamp och styrka. Människor vars hjärtan aldrig slutade slå trots hot och våld, och som tills den dagen då de inte längre slår aldrig kommer att ge upp, aldrig låta sig underkuvas av politiska eller ekonomiska intressen. Platser där kärleken till jorden brinner intensivt, samtidigt som den sköra tråden slits dag efter dag. För att förstå denna miljö av motsättningar måste man förstå ett lands historia som än idag skriver på romanen om sin blodiga historia.

Jordbrukarna i Colombia har de senaste åren utsatts för ett eldprov - Hur mycket älskar de sin mark? För enligt de multinationella företagen och den Colombianska staten har allt och alla sitt pris oavsett vem som sakas på vägen. Sedan några år tillbaka har den Colombianska staten skrivit på diverse frihandelsavtal med USA och EU. Dessa har genom subventionerade varor från USA och Europa pressat priset på inhemska varor i Colombia till den grad att bönderna inte längre kan försörja sig. Det är snart billigare för dem att köpa in subventionerade bönor än att odla och producera dem själva. Då kommer multinationella företag och leker hjälte genom att erbjuda sig att köpa upp marken alternativt att låta bönderna arbeta för dem genom olika tillfälliga anställningar utan någon som helst ekonomisk säkerhet. Ni kan nog ana mitt ställningstagande i frågan - bönderna och gruvarbetarnas rättigheter ska respekteras. En kvinna vi pratade sammanfattade situationen de lever i på ett talande sätt.

Idag står vi inför en social konflikt med staten - en konflikt om de mänskliga rättigheterna.

Så som om det inte räcker med väpnat våld har konflikten flera ansikten. I Buenaventura ute vid Stilla havskusten ska det sättas upp en humanitär zon där vapen inte får bäras som ett desperat försök att hejda det eskalerande våldet mellan olika grupper där människor bokstavligen styckas levande. Kroppsdelar som sedan flyter iland utmed kusten. Ett otäckt ansikte av tvåtusentalets Colombia. Presidenten kan säga vad han vill och på Cuba kan de komma överens om fred på hela jorden om de så vill. Här lever människor i verkligheten, och drömmen om fred ger varken rättvisa eller mat på bordet.

Colombia är en sann skönhet - inifrån och ut

Färgstarka samhällen

Nöjda men trötta efter många tidiga mornar

Eftermiddagsmöte i bergen

Ibland måste man ju roa sig också..

 Avskedsfester och middagar har gått om varandra sedan vi kom hit. Våra kära kollegor Zofie, Corinne och David avslutade sitt tvåårskontrakt med flaggan i topp. Zofie och Corinne är tillsammans som ett vandrande uppslagsverk när det gäller Bogotás restaurangliv, men nu får vi klara oss bäst på egen hand...

Idag åker jag iväg på min första längre medföljning några timmar norrut, till Rio Viejo, Micoahumado(ja det betyder rökt apa) och Guássima och kommer tillbaka om en vecka. Men försök inte ens hitta de sista två på nån karta - det är förgäves. Så länge får ni hålla tillgodo med lite härliga bilder.

Ett av Bogotás måsten är Andrés carne de res. Det är en restaurang/klubb som bjuder på en alldeles särskild upplevelse.  Det känns lite som att komma in i en latinsk version av underlandet. Och som utlänning blir man genast utnämnd till lite speciell med krona. Fast bäst va ändå all härlig dans..

För alla som inte tycker att Markus och Mettes charader är solklara kan jag trösta er med att ni inte är de enda...

En bro över helgen

Colombia har gjort ett snilledrag och förflyttat de flesta röda dagarna till måndagar vilket mynnar ut i det härliga konceptet "puentes" (broar). Dessutom har de fler röda dagar än något annat land jag känner till. 

Detta fick jag njuta av redan i helgen då jag passade på att åka iväg med mina kollegor Mette, Anders och Corinne till Villa de Leyva, en lite kolonial by några timmar från Bogotá. Tanken var en långhelg i lugn och ro på landet (tillsammans med alla andra bogotanos) men det övergick snabbt i en äventyrshelg med vandring, rappelling och ett och annat ösregn, men väderväxlingarna är ju bara en del av vardagen numer.

Men det blev även tid för att sitta på torget och dricka aguardiente till tonerna av det lokala blåsbandet, äta god mat och sitta i skuggan och läsa en bok med en läskande mangojuice i handen. Måste tacka Sara för den fina avskedspresenten - jag har plöjt den på tre dagar! Till alla er andra kan jag bara tipsa om "Livet efter dig" av Jojo Moyes.

Finns det framtidstro i Colombia?

För bara två veckor sedan var det val till kongressen och senaten i Colombia. Ett val som jag tycker ifrågasätter befolkningens framtidstro och demokratins reella existens i landet.

Som en del av introduktionen i arbetet var vi på besök på Svenska Ambassaden i Bogotá för att lära oss mer om Colombias historia, dess nuvarande politiska situation och hur ambassaden ser på fredsförhandlingarna och landets potential. Bilden de gav var av ett land och en befolkning med tro på en ljusare framtid, och framför allt fred. Jag tycker att den bilden grusas av valet, både processen och resultatet.

Flest platser i både senaten och kongressen fick president Santos parti "Partido de la U", men utan egen majoritet vilket gjort att han bildat en koalition av olika högerpartier för vilka han står som kandidat i presidentvalet i maj. Vilket parti som vann är däremot inte det jag ser som oroväckande gällande dessa val, utan vilka specifikt som valdes in i senaten och kongressen, och det mycket låga valdeltagandet. Efter valet har det i media presenterats listor på 131 invalda personer som antingen har samröre med illegala aktörer, eller är anhöriga till politiska personer dömda för korruption eller samröre med illegala aktörer.

Den andra punkten är rapporterna om icke fria och rättvisa val från organisationen MOE - Misión de Observación Electoral - där de presenterar ett antal avvikande processer i valet, den vanligaste hur röster köpts och sålts över större delarna av landet, men också hur registrerade röster försvunnit på vägen och brist på kunskap om hur processen ska gå till hos funktionärerna.

Den tredje punkten handlar om valdeltagandet. Det låg på 43 procent, vilket redan det är lågt, men det är inte hela historien. Tio procent av de rösterna var blankröster, fem procent ogiltiga och ytterligare fem procent helt tomma. Det innebär att i slutändan var det endast ca 30 procent av den röstberättigade befolkningen som utnyttjade sin rättighet att rösta. Då kan vi tillägga att en del av dessa var uppköpta, ibland inte för mer än kanske någon hundralapp.

Framtidstro eller inte hos befolkningen är det tyvärr inget som syns i valet. Men jag hoppas såklart att fler tar sig till urnorna när det gäller presidentposten. Eller så är det låga valdeltagandet kanske ett rättfärdigat svar på korruptionen och ett tecken på befolkningens brist på förtroende för politiken som vägen till fred och ett bättre liv.

Att komma hem

Trots att jag åkt så långt för att att komma hit kan jag inte säga att jag åkt bort. Snarare har jag kommit hem. Det är första intrycket efter några dagar i Bogotá, mycket tack vare mina kollegors fina mottagande men också staden som bjuder in till att stormtrivas.

Anders, Markus, jag, Viena och Alia

Colombia är minst sagt kontrasternas land på flera plan. Titta bara på vädret här i Bogotá - det går från högsommar till grå och regnig höstdag på ett ögonblick. Fattiga och rika, maktlösa och maktfullkomliga, vita och ursprungsfolk lever kanske sida vid sida rent fysiskt ibland och kan vandra på samma gata, men de lever inte i samma verklighet kan jag tycka. Jag förstår också att det är lätt att leva sitt liv här i Bogotá utan att märka av den väpnade konflikten som pågår i Colombia sedan femtio år tillbaka, eller de tragiska konsekvenserna den haft för ca fem miljoner människor i landet (hur många beror på vems siffrorna är).

Det är brott begångna av både stat, paramilitärer och gerilla, och handlar om utomrättsliga avrättningar, försvinnanden, tvångsrekryteringar, sexuellt våld, tvångsförflyttningar och ekonomiskt  våld genom att människor tvingas betala "vacunas" (avgift för att någon grupp ska skydda dig, din familj eller ditt företag tex) eller fråntas möjligheten att försörja sig när marken till exempel  förorenas av gruvdrift eller andra omständigheter.

Fredsförhandlingar i all ära, men vad kommer ett fördrag egentligen att innebära för Colombias befolkning? Alla de offer som idag kämpar för rättvisa - kommer den att uppfyllas? Det skulle kräva att oändligt många från olika aktörer ställs inför rätta, att bönder får tillbaka marken de innan odlat på, att anhöriga får reda på vad som hänt deras nära och kära och att alla de som begått brott ska skona för dem. Men är det möjligt? Eller går det att förlåta och gå vidare ändå? Det är oändligt många frågor som ska besvaras för att befolkningen ska enas och freden ska bli hållbar.
Att orka och våga driva sin och andras kamp trots hot och stort motstånd är beundransvärt i mina ögon.

Tanken med min blogg här är att jag vill dela med mig av upplevelser av alla sorter med er som vill läsa, både i jobbet och privat - alla upplevelser här i mitt nya hemland Colombia.

Besos