Över berg och dalar

 Jag hann inte mer än tvätta håret, ta en AW med kollegorna och packa om innan jag åter var ute på vägen för att se en för mig ny del av Colombia -  kafferegionen "Eje cafetero"

Man kan ju tro att jag skulle fått nog av att bo i tält efter en veckas medföljning, men då känner man inte mig. Bjuds det på äventyr säger jag "ja tack" och jublar så när jag vill åka till kafferegionen och Anders vill tälta enades vi om en kompromiss: att tälta i kafferegionen.

 

Vi vandrande bland fantastiska landskap av regnskog och berg och såg solnedgången i Valle Cocora medan våra nyfunna vänner i tälten bredvid från Cali korkade upp aguardienten. Dock hade de köpt ved utan en aning om hur man tänder en eld - så det var bara för Anders att plocka fram scoutkunskaperna. 

 Ute hos Don Elias lär han oss sätta upp tältet precis vid floden. Bättre blir det knappt! Omgivna av naturens djur sov jag som en stock (förutom att jag vaknade av att någon/något vandrande runt runt tältet..)

Men efter alla dessa nätter på liggunderlag värkande ryggar avslutade vi resan med ett förunnat bad i de varma källorna från vattenfallet i Santa Rosa. De sägs ha läkande effekt så jag hoppas att kroppen är minst tio år yngre efter det långa badet och russinhuden.

Doften av misstro i ljuset av kamp

Hemma igen efter skumpande bussresor över berg och dalar och  mil efter mil av fantastiska och magiska landskap. Men framför allt möten med människor och platser jag aldrig skulle haft möjligheten att lära känna om det inte vore för jobbet.

Jag har besökt platser som andas misstro och misstänksamhet efter år av konflikter, maktmissbruk och politiska spel. Ställen där det räcker att öppna munnen för att känna doften av besvikelser, men också som trots allt lyser av kamp och styrka. Människor vars hjärtan aldrig slutade slå trots hot och våld, och som tills den dagen då de inte längre slår aldrig kommer att ge upp, aldrig låta sig underkuvas av politiska eller ekonomiska intressen. Platser där kärleken till jorden brinner intensivt, samtidigt som den sköra tråden slits dag efter dag. För att förstå denna miljö av motsättningar måste man förstå ett lands historia som än idag skriver på romanen om sin blodiga historia.

Jordbrukarna i Colombia har de senaste åren utsatts för ett eldprov - Hur mycket älskar de sin mark? För enligt de multinationella företagen och den Colombianska staten har allt och alla sitt pris oavsett vem som sakas på vägen. Sedan några år tillbaka har den Colombianska staten skrivit på diverse frihandelsavtal med USA och EU. Dessa har genom subventionerade varor från USA och Europa pressat priset på inhemska varor i Colombia till den grad att bönderna inte längre kan försörja sig. Det är snart billigare för dem att köpa in subventionerade bönor än att odla och producera dem själva. Då kommer multinationella företag och leker hjälte genom att erbjuda sig att köpa upp marken alternativt att låta bönderna arbeta för dem genom olika tillfälliga anställningar utan någon som helst ekonomisk säkerhet. Ni kan nog ana mitt ställningstagande i frågan - bönderna och gruvarbetarnas rättigheter ska respekteras. En kvinna vi pratade sammanfattade situationen de lever i på ett talande sätt.

Idag står vi inför en social konflikt med staten - en konflikt om de mänskliga rättigheterna.

Så som om det inte räcker med väpnat våld har konflikten flera ansikten. I Buenaventura ute vid Stilla havskusten ska det sättas upp en humanitär zon där vapen inte får bäras som ett desperat försök att hejda det eskalerande våldet mellan olika grupper där människor bokstavligen styckas levande. Kroppsdelar som sedan flyter iland utmed kusten. Ett otäckt ansikte av tvåtusentalets Colombia. Presidenten kan säga vad han vill och på Cuba kan de komma överens om fred på hela jorden om de så vill. Här lever människor i verkligheten, och drömmen om fred ger varken rättvisa eller mat på bordet.

Colombia är en sann skönhet - inifrån och ut

Färgstarka samhällen

Nöjda men trötta efter många tidiga mornar

Eftermiddagsmöte i bergen

Ibland måste man ju roa sig också..

 Avskedsfester och middagar har gått om varandra sedan vi kom hit. Våra kära kollegor Zofie, Corinne och David avslutade sitt tvåårskontrakt med flaggan i topp. Zofie och Corinne är tillsammans som ett vandrande uppslagsverk när det gäller Bogotás restaurangliv, men nu får vi klara oss bäst på egen hand...

Idag åker jag iväg på min första längre medföljning några timmar norrut, till Rio Viejo, Micoahumado(ja det betyder rökt apa) och Guássima och kommer tillbaka om en vecka. Men försök inte ens hitta de sista två på nån karta - det är förgäves. Så länge får ni hålla tillgodo med lite härliga bilder.

Ett av Bogotás måsten är Andrés carne de res. Det är en restaurang/klubb som bjuder på en alldeles särskild upplevelse.  Det känns lite som att komma in i en latinsk version av underlandet. Och som utlänning blir man genast utnämnd till lite speciell med krona. Fast bäst va ändå all härlig dans..

För alla som inte tycker att Markus och Mettes charader är solklara kan jag trösta er med att ni inte är de enda...