När Colombia höll andan i två veckor

Ja det här med att skriva regelbundet gick visst inte så bra.. Helt plötsligt är det fler månader sedan sist, men framför allt har så mycket hänt. Den största anledningen till denna skrivtystnad är jobb och resor. I mängder och i olika form.

Sedan augusti har medföljningarna bara avlöst varandra. Kul att resa, men när man vet varför känns det inte alltid lika inspirerande. Det hela beror på hot mot våra medföljda. Inte ett, utan...ja jag vet inte riktigt, de är för många. I och med att regeringen och Farc-gerillan gick in på fjärde punkten på agendan för fredsförhandlingarna på Kuba, gällande offrens upprättelse, förändrades klimatet rejält i Colombia. För människorättsförsvarare gick det från höst till isande vinter. Ett masshot mot nittio personer avlöste förföljningar och mordhot på telefon, som avlöste nya hot och sedan dess har det fortsatt. Och vi flängande från en sida av landet till den andra med mellanlandningar i Bogotá. Fredsförhandlingarna har helt enkelt en baksida, men det är också de som får utstå dessa konsekvenser ser är mest angelägna om fredsförhandlingarnas framgångar och resultatet. De är konfliktens offer och alla de organisationer i civila samhället där de organiserar sig. Också de har kritik mot förhandlingarna, men påpekar ändå att det är den "rätta" vägen för att avsluta de väpnade konflikten. 

För det är många som definiera det just som ett avslut på den väpnade konflikten. Inte att de kommer att leda till fred, för det är ett mycket större och långsiktigt mål som inte kan uppnås förrän efter försoning och rättvisa. Helt ärligt har jag svårt att tänka mig hur ett fredsavtal skulle se ut, rent praktiskt. Ska alla som begått brott dömas under en övergångsrättvisa med särskilda villkor, eller kommer det det uppstå straffrihet? Hur ska alla avmobiliserade gerillamedlemmar integrera sig i samhället? Och vad kommer att hände med de som inte vill avmobilisera? Teorierna flödar.

Mitt i allt detta går Farc in och kidnappar en general ur armén, något som aldrig hänt tidigare för någon med hans rang inom militären. Detta skedde i mitten av november i ett samhälle ca 20 min i flodbåt från Quibdó i provinsen Chocó där vårt andra team bor och jobbar. Hela landet höll andan. Och presidenten ställde in fredsförhandlingarna tills vidare. Tills generalen överlämnats frisk och kry tillsammans med de två andra han reste med. Efter ca två veckor överlämnas han med hjälp av Röda Korset i regionen som fungerade som medlare tack vare sitt mandat och neutrala ställning i konflikten. Sedan dess har det spekulerats om orsakerna till att generalen befann sig på den plasten vid den tidpunkten, utan sina livvakter och klädd i civila kläder. Konspirationsteorier står emot generalens förklaring och jag tror väl kanske inte att det någonsin kommer att bli total klarhet i vad som egentligen hände. Fredsförhandlingarna har i alla fall tagits upp igen och väntan och förväntningarna är tillbaka. 

Vad ska hända 2015?

Äta myror?

Efter resor över höga berg och genom djupa dalar kommer man till Santander, en region som bjuder på både äventyr och romantik.

Cañon Chicamocha ligger på vägen mellan Bucaramanga och San Gil. Vägen slingrar sig upp genom bergen allt högre upp. En hissnande utsikt - men också en utmaning för de åksjuka (alltså mig). Färgen på bergen kan bara beskrivas som femtio nyanser av just berg.
I Santander har de också sina egenheter och traditioner. Deras karaktäristiska arepas är smarriga, men det finns gränser också för äventyrslystna själar. För mig går den gränsen vid att äta myror. "Hormiga culonas" är ett traditionellt och, enligt santandereñorna själva, ett delikat snacks.

Barrichara är en liten kolonial småstad med otrolig charm. Husen byggs fortfarande på traditionella vis med lera, fasaderna målas vita och taken är av tegel. Det går inte undgå skönheten i staden, det är som upplagt för slappa dagar vandrande kullerstensgata upp och kullerstensgata ned, med

en glass i handen. Jag slutade inte förundras av den spektakulära och hänförande arkitekturen. Åker man dessutom dit med en arkitekt måste man tydligen stanna och studera detaljerna på husen i minst varje gathörn.

En halvtimme från Barrichara ligger San Gil, ett centrum i Colombia för äventyrssporter. Det finns allt från skärmflygning till lugna promenader i den botaniska trädgården. Vi nöjde oss med forsränning/rafting och ett besök i en av grottorna. Jag var något skeptisk innan grottan och tänkte ungefär "ännu en grotta?!" Men den vann mig över. Att åla sig fram på mage genom grottan var något helt nytt. På ett ställe skulle man dessutom simma under vattnet för att komma förbi en klippa, och komma upp på andra sidan.

Hoppas komma tillbaka till Santander snart - det finns något där jag redan saknar.

Magisk realism

Obeskrivligt vackert, häpnadsväckande...hur beskriver man i ord det som är obeskrivligt. Det enda som kommer i närheten är magisk realism. Så vill jag beskriva La Guajira, en delstat i nordöstra Colombia som gränsar mot Venezuela.

El Cabo de la Vela bjuder på hissnande utsikter och gyllene stränder

Framför allt är La Guajira bara magiskt, men ändå så verkligt. Himlens, havets, ökensandens och wayuukvinnornas klänningar har en sak gemensamt - starka färger. 





 
Resande runt i Colombia förstår jag allt bättre vart García Marquez hittade sin inspiration till all dessa underbara berättelser om just magisk realism. Det finns ju rakt framför ögonen och i allting.

 

El Cabo de la Vela är ett riktigt mekka för kite-surfare

I La Guajira bor ursprungsbefolkningen Wayuu, med en egen särpräglad kultur. De har sitt eget språk, och runtom i regionen finns skolor där barnen undervisas i både spanska och wayuu.
 
Att sova i deras vävda hängmattor till ljudet av naturen: havet, vinden, regnet, fåglarna och såklart alla insekter är en stark kontrast mot Bogotálivet där det istället för en tupp är en tuta 
som väcker mig på morgonen.

Vår guide berättade också för oss att männen måste betala till kvinnans familj för att de ska gifta sig. Om någon av dem sedan vill skiljas, oavsett vem, måste familjen betala tillbaka varenda peso eller get de fått för kvinnan. 

 Torkan i La Guajira är förödande. Ett år utan regn. Det sista kom ca två veckor innan min resa, men det var lätt och torkade bort i ett ögonblick. Vanligtvis är det två regnperioder, runt maj och oktober, men i våras föll det aldrig några droppar. Boskapen dör av torka och undernäring, vilket vi bevittnade genom ett antal döda djur längs vägen. Nästa offer är barnen. Hittills har det dött ett tiotal barn i regionen. Fall som registrerats. Hur många det egentligen är kan jag bara föreställa mig. 

Runt om i Colombia har det startats upp kampanjer för att samla ihop och skänka vatten. Tråkigt nog har det inte kommit fram. Och inte bara det - på flera platser har det ihopsamlade vattnet hällts ut. Det skär i hjärtat att läsa om detta. Orsaken är att staten inte velat ställa upp med transporter för att föra vattnet till människorna i La Guajira. 

Taroa - där sanddynerna och havet blir till en

Sydamerikas nordligaste punkt - Punta Gallinas. Rakt norrut ligger Dominikanska republiken, och nordöst ligger Aruba. Staten är i stort sett frånvarande i La Guajira. Dessa två faktorer skapar ypperliga förhållanden för smuggling från stora delar av Karibien. 

Bara vanligt vatten

I flera delar av Colombia har det knappt regnat på flera månader och den humanitära situationen är en katastrof. SOS Colombia! Inget rent vatten finns att dricka, boskapen har dött för längesen och nu står barnen på tur - fler har redan dött som resultat av undernäringen. Men i Bogotá lever de flesta i en liten bubbla, omedvetna om vad som pågår.

En orsak till vattenbristen är självklart bristen på regn. Men det är betydligt mer komplicerat än så. Eller snarare enklare faktiskt. Saken är den att vattenbristen också är ett resultat av oljeutvinningen på flera håll i landet. I processen används otroliga mängder vatten - en resurs som tillhör människorna som bor på marken men som istället går till att enorma företag ska bli ännu rikare. För att sona sitt möjligtvis dåliga samvete bygger de skolor och vårdcentraler för att kompensera befolkningen. Skolor och vårdcentraler som sedan varken har lärare, el eller vatten. Inte så mycket till kompensation helt enkelt.

I Nariño i sydvästra Colombia, gränsande till Ecuador, ser situationen inte riktigt lika illa ut som till exempel La Guajira i nordöstra delen av landet. Men kontrasten till Bogotá är lika slående. Det är en av landets fattigaste regionen, och samtidigt en av de värst drabbade av den väpnade konflikten. Den militära närvaron är extrem med militärer och stridsfordon var en än åker. Här är det inte oljeutvinningen som förstör tillgången till vatten på flera plaster i regionen. Istället är det gruvindustrin, den andra stora boven. Utvinningen förorenar vattnen och förstör ekosystemen. Så om människorna inte flyr och tvångsförflyttas på grund av sammandrabbningar och skottlossningar är det istället för att gruvnäringen driver dem till det.

Till dessa mer avlägsna delarna av Colombia når ofta inte statens utbildnings- och sjukvårdsprogram. Människorna får färdas timmar för att hitta en läkare. Varför? Brist på intresse från statens sida, ekonomiska och politiska intressen som vinner på andras misär, och korruption, korruption och än mer korruption. En del stora företag betalar åtminstone skatt till kommunerna som de ska men det innebär inte att pengarna kommer ut till samhällena och människorna. Ofta har majoriteten redan försvunnit ner i ett antal fickor på vägen. Detta är ett av de största problemen för Colombias utveckling. Resurserna finns. Det är ingen fattigt land. Men viljan att verkligen förändra och skapa jämlikhet och utrota orättvisor saknas bland de som styr och ställer. Detta underbara land, dessa underbara människor. Jag kan inte annat än förundras och sörja över det på en och samma gång.

Sol och tricolor

Cartagena är kanske en av Colombias turisttätaste platser - men så är den också väldigt vacker. Byggnaderna och husen i alla olika färger och klimatet som får en Bogotábo att tro att hon hittat en del av himlen för en stund.

Att få fira Colombias seger i åttondelsfinalen i VM på gatorna tillsammans med euforiska människor in på småtimmarna förhöjer bara upplevelsen till än mer magisk. Det spelar ingen roll hur det går i nästa match - segerkänslan är rotad i hjärtat.