Det här med att åka båt

Att färdas på floderna i Chocó kan beskrivas med olika känslor. Då och då blir jag påmind om varför jag har flytväst på mig och trots att den ibland orsakar mig olidlig värme och svett i floder finns det en poäng med den.

Rio Bojaya är en biflod till Atrato ca sju timmars flodfärd från Quibdó

Det är spännande att se hur mitt eget ordförråd utvecklats under ett år i Colombia. Hela språket har vuxit men det är ordförrådet som är mest fascinerande. Jag kan idag namnen på olika typer av båtar, men också bomber eller andra vapen som jag innan inte hört talas om.
Och det är ett omedvetet lärande som är en del av vardagen.

Här i Chocó är den största utmaningen namnen på alla floder och samhällen, både små och stora, utmed Atratofloden. För att så snabbt som möjligt behärska geografin, som trots sin inte allt för stora yta innefattar över hundra samhällen bara i de områden vi rör oss, sitter jag på min plaststol i båten med en karta. Trots detta uppkommer förvirring. Vart är vi? Med ett ösregn som det inte finns ord på svenska för att beskriva täcks dessutom synen och vi tvingas dra våra regnkappor runt oss och lämna ett litet kikhål för att andas. Ja vi drar den runt oss, inte över oss. Risken för en olycka är alltid närvarande och välter båten vill man inte vara inlindad i en regnrock. Speciellt inte om det är mörkt ute och det antagligen redan är tillräckligt svårt att veta vad som är upp eller ner om man hamnar i vattnet.

På Cocomacias årsmöte var det över fyrahundra deltagare med.

"Heeeyyyy" ropar plötsligt killen som sitter längst fram och ställer sig upp för att signalera till föraren, som förhoppningsvis kan se honom i skenet från blixtarna på himlen. Samtidigt hör vi hur det skrapar under hela båten, och man hinner för en sekund tänka. Jaha, nu går vi på grund. Det följs av lite vingel hit och dit innan allt blir lugnt igen. Killen i fören tar fram en pinne för att sticka ner i vattnet och kolla djupet. Han kommer inte så långt,högst en meter.Samtidigt trycker han på med pinnen för att komma bort från grundet och rätt som det är försvinner både pinnen och killen nästan

ner i floden. Vi är tillbaka på "djupt" vatten. Då menar jag runt två meter, men tillräckligt för att fortsätta färden. Vi är glada att någon var lite mer snabbtänkt än vi när båten stötte i och vi sa till oss själva i kör "men ojdå".

Väl hemma känns det som vi hamnat i Bogotá, inte Quibdó. Så stor är kontrasten från vårt enkla och lugna tältliv vi kommer ifrån efter några dagar med Cocomacia på deras årsmöte. Lugnt som i ingen trafik, annars har det varit intensiva dagar där vi träffat och hälsat på hundratals personer från organisationen och med fest och musik non stop i tre dygn. Vi sträcker på benen, drar av oss flytvästarna och känner de kletiga ryggarna efter nio timmar på floden. "Ge mig ett glas vin" säger jag. "Misströsta inte snäckan, det ligger säkert redan på kylning hemma" svarar min kollega samtidigt som vi trycker in oss själva, väskorna och SweFOR-flaggan i taxin (utan att spetta taxichauffören) som tar oss hem.

Rätten till jord, vatten och luft

För er som inte helt hängt med i svängarna har jag för tio dagar sedan flyttat till Quibdó, i regionen Chocó för att arbeta här det kommande året. I vårt projekt kan det mesta hända, och för ens eget bästa gäller det att vara beredd på förändringar. Och väl på plats gäller det att ständigt vara beredd på ett skyfall av sorten som bara finns på jordens regnigaste plats. Välkomna till Chocó!

Under mitt år i Bogotá har jag hunnit rota mig ganska ordentligt, både i arbetet och privat, så beskedet om flytt kom lite plötsligt. Men nu är jag här och det känns spännande att få se andra delar av vårt projekt och lära känna alla platser och människor som mina kollegor här i Quibdó pratar om. Eftersom arbetet är mer geografiskt fokuserat här i och med att vi endast arbetar i en region/län blir det annorlunda än arbetet i Bogotá där vi täckte in olika delar av landet. Här ger det möjlighet till en djupare förståelse för situationen och kontexten, och SweFOR får också en annan roll som en av de internationella organisationerna med flest personer i fält.

Här arbetar vi med tre etnoterritoriella organisationer, två afrocolombianska och en med ursprungsfolk (Embera, Wounaan, Katío, Chamí och Tule). 

I förra veckan var jag ute på resa i ett samhälle där vi hade en workshop om kontextanalys och det var min första resa i regionen. (Lite besviken att jag inte fick åka båt på floderna utan istället en skumpig buss). I samhället märkets tydligt segregationen/separationen mellan afros och ursprungsfolk genom enkla intryck på torget, och det speglar också verkligheten ute i samhällena där det finns flera etniska konflikter gällande territoriet. 

Afrocolombianerna erkänner att ursprungsfolket var där innan de, att det var deras mark innan européerna och afrikanerna kom till Latinamerika. Men också afrocolombianerna och organisationerna de är organiserade i har av staten blivit tilldelade territorium. För det är viktigt att se det som territorium och inte mark eftersom territoriet består av både mark, vatten och luft. 

Chocó är också en av de regioner i landet med störst statlig frånvaro. Den består i stort sett av militär närvaro från olika brigader, flottan och flygvapnet med mera. Detta innebär exempelvis att tillgången till sjukvård är lika med ingen, framför allt utanför Quibdó (huvudstaden där vi bor), men inte heller här känner någon av oss särskilt trygga i sjukvårdens händer eftersom resursbristen är enorm. 

Det finns alltså en hel del att göra här så lika bra att återgå till jobbet. Återkommer snart med en uppdatering om djungellivet!

Kolla gärna in mina kollegors och min blogg där det finns mängder av information om vad som händer i Chocó och resten av Colombia.

Jakten på den förlorade staden

Jag älskar att variera. Det är en del av att finna och leva i balans. Att träna och äta nyttigt i balans med glass och vin. Att ha lugna kvällar hemma och andra kvällar dansa salsa natten lång. Att på semestern ligga på stranden och slappa en vecka, för att en annan vandra i bergen dag efter dag i jakt på nya upplevelser.

Ciudad Perdida - Den förlorade staden - är i enkla drag Colombias svar på Machu Picchu, men är faktiskt ännu äldre. Den var befolkad av flera olika ursprungsfolk, bland andra Koguis, Wiwas och Aruaco, men övergavs på 1600-talet på grund av sjukdomar och otillräckliga livsförhållanden. Staden "upptäcktes" på 70-talet. Den delen som är upptäckt sägs vara en bråkdel av hela staden, men resten av området har ursprungsbefolkningen egen konstroll över och ingen som inte är en del av dem få tillträde till dessa marker. 

Staden tros ha varit centrum för hantverk och handel under sin "storhetstid". Idag använder ursprungsfolken den framför allt för möten och ceremonier. För dem är det en högst helig plats och varje år stänger de staden under minst en månad för att rena området från dålig energi och fylla på den med mängder av god energi. Enligt deras traditioner för vi turister med oss dålig energi och dessutom tar vi med oss den god genom alla fotografier vi tar, som var och en tar med sig en liten del av platsens själ. Det är i alla fall en magisk plats med otroliga vyer och stenarkitektur.

Enda sätten att komma till platsen är att vandra, rida på mulåsna eller komma med helikopter. Vandringen kan man göra på fyra, fem eller sex dagar helt beroende på en egna preferenser. Men det är samma väg att gå, och har då tagit dig upp måste du ta dig ned samma väg. Vandringen är inte bara värt mödan för Ciudad Perdida. För min del var upplevelsen mer fokuserad på vandringen i bergen och alla vackra vyer. Att sova i hängmatta till ljudet av floden, att bada i floden, att fira nyår runt tända ljus utan elektricitet är komponenter som förstärker hela upplevelsen.

Efter fem dagar i bergen med lite lätt träningsvärk och en ryggsäck full av blöta och svettiga kläder unnade vi oss två dagar på stranden i nationalparken Tayrona. Jo, jag har varit där innan, men inte Julian, så jag tyckte det var på tiden att jag skulle få visa honom något nytt som omväxling, och inte som alltid i Bogotá där han känner till varje gathörn. 

 

Själavård med saltvatten i håret och sand mellan tårna. Ett bättre sätt att börja det nya året och ladda energi inför vad jag hoppas blir ett minst lika lärorikt och berikande år med mycket nya erfarenheter, möten med människor och platser. Tror att det kommer att bli ett unikt år, som alla andra, och med minnet av vågornas brus med solnedgångens magiska ljus över bergen känner jag mig motiverad och inspirerad att dyka in i alla utmaningar och möjligheter det kommer att erbjuda och göra det mesta och bästa av det.

Nyanser av blått

Ljusblått som övergår i turkos, som mynnar ut i isblått och vidare till kornblått. Och en släng av ljusgrönt. Havets färger blandas med himlens när man befinner sig i paradiset.

Men paradiset vill man ju dela med nära och kära. Tur då att Maria och Cornelia mötte upp mig i Panama för att dela en tillbringare eller två av paradisets bästa - Margaritas med passionsfrukt.

En öde ö för oss (och befolkningen och några andra turister men de håller vi utanför historien) där solen värmer våra frusna hjärtan mitt i den hårda vintern, eller i mitt fall den ständiga hösten. Att ta båten för att spendera dagen med att snorkla bland korallreven är det mest ansträngande vi gör på flera dagar. Förutom för Cornelia som spenderade nätterna med att slåss med myrorna i tältet nätterna långa. 
Men efter dessa dagar hade myrorna krupit in i benen och det var dags att röra på sig upp till bergen för att samla nya krafter med en kopp kaffe av Panamas bästa. Enligt ägaren av fincan alltså.

Till sist kallade havet på oss igen med sina mjuka vågor och saltdoft och som lydiga resenärer la vi oss åter några dagar på handduken för att känna sanden mellan tårna. Men det goda varar ju inte för evigt har någon sagt. Vi bestämde oss för att motbevisa detta med härliga storstadsdagar fyllda av gula härliga drinkar och shopping av en och annan ring på stadens alla marknader.Om någon trodde att man kan få för många av dem är Maria och Cornelia levande bevis på att ringar tydligen är en kvinnas bästa vän.

Tack underbara 2014 för allt du erbjudit mig! Och tack alla som delat året med mig. Jag har varit på precis rätt plats hela året och fått se mer än jag kunnat drömma om. Dags för nya drömmar och ett nytt år.

När Colombia höll andan i två veckor

Ja det här med att skriva regelbundet gick visst inte så bra.. Helt plötsligt är det fler månader sedan sist, men framför allt har så mycket hänt. Den största anledningen till denna skrivtystnad är jobb och resor. I mängder och i olika form.

Sedan augusti har medföljningarna bara avlöst varandra. Kul att resa, men när man vet varför känns det inte alltid lika inspirerande. Det hela beror på hot mot våra medföljda. Inte ett, utan...ja jag vet inte riktigt, de är för många. I och med att regeringen och Farc-gerillan gick in på fjärde punkten på agendan för fredsförhandlingarna på Kuba, gällande offrens upprättelse, förändrades klimatet rejält i Colombia. För människorättsförsvarare gick det från höst till isande vinter. Ett masshot mot nittio personer avlöste förföljningar och mordhot på telefon, som avlöste nya hot och sedan dess har det fortsatt. Och vi flängande från en sida av landet till den andra med mellanlandningar i Bogotá. Fredsförhandlingarna har helt enkelt en baksida, men det är också de som får utstå dessa konsekvenser ser är mest angelägna om fredsförhandlingarnas framgångar och resultatet. De är konfliktens offer och alla de organisationer i civila samhället där de organiserar sig. Också de har kritik mot förhandlingarna, men påpekar ändå att det är den "rätta" vägen för att avsluta de väpnade konflikten. 

För det är många som definiera det just som ett avslut på den väpnade konflikten. Inte att de kommer att leda till fred, för det är ett mycket större och långsiktigt mål som inte kan uppnås förrän efter försoning och rättvisa. Helt ärligt har jag svårt att tänka mig hur ett fredsavtal skulle se ut, rent praktiskt. Ska alla som begått brott dömas under en övergångsrättvisa med särskilda villkor, eller kommer det det uppstå straffrihet? Hur ska alla avmobiliserade gerillamedlemmar integrera sig i samhället? Och vad kommer att hände med de som inte vill avmobilisera? Teorierna flödar.

Mitt i allt detta går Farc in och kidnappar en general ur armén, något som aldrig hänt tidigare för någon med hans rang inom militären. Detta skedde i mitten av november i ett samhälle ca 20 min i flodbåt från Quibdó i provinsen Chocó där vårt andra team bor och jobbar. Hela landet höll andan. Och presidenten ställde in fredsförhandlingarna tills vidare. Tills generalen överlämnats frisk och kry tillsammans med de två andra han reste med. Efter ca två veckor överlämnas han med hjälp av Röda Korset i regionen som fungerade som medlare tack vare sitt mandat och neutrala ställning i konflikten. Sedan dess har det spekulerats om orsakerna till att generalen befann sig på den plasten vid den tidpunkten, utan sina livvakter och klädd i civila kläder. Konspirationsteorier står emot generalens förklaring och jag tror väl kanske inte att det någonsin kommer att bli total klarhet i vad som egentligen hände. Fredsförhandlingarna har i alla fall tagits upp igen och väntan och förväntningarna är tillbaka. 

Vad ska hända 2015?

Äta myror?

Efter resor över höga berg och genom djupa dalar kommer man till Santander, en region som bjuder på både äventyr och romantik.

Cañon Chicamocha ligger på vägen mellan Bucaramanga och San Gil. Vägen slingrar sig upp genom bergen allt högre upp. En hissnande utsikt - men också en utmaning för de åksjuka (alltså mig). Färgen på bergen kan bara beskrivas som femtio nyanser av just berg.
I Santander har de också sina egenheter och traditioner. Deras karaktäristiska arepas är smarriga, men det finns gränser också för äventyrslystna själar. För mig går den gränsen vid att äta myror. "Hormiga culonas" är ett traditionellt och, enligt santandereñorna själva, ett delikat snacks.

Barrichara är en liten kolonial småstad med otrolig charm. Husen byggs fortfarande på traditionella vis med lera, fasaderna målas vita och taken är av tegel. Det går inte undgå skönheten i staden, det är som upplagt för slappa dagar vandrande kullerstensgata upp och kullerstensgata ned, med

en glass i handen. Jag slutade inte förundras av den spektakulära och hänförande arkitekturen. Åker man dessutom dit med en arkitekt måste man tydligen stanna och studera detaljerna på husen i minst varje gathörn.

En halvtimme från Barrichara ligger San Gil, ett centrum i Colombia för äventyrssporter. Det finns allt från skärmflygning till lugna promenader i den botaniska trädgården. Vi nöjde oss med forsränning/rafting och ett besök i en av grottorna. Jag var något skeptisk innan grottan och tänkte ungefär "ännu en grotta?!" Men den vann mig över. Att åla sig fram på mage genom grottan var något helt nytt. På ett ställe skulle man dessutom simma under vattnet för att komma förbi en klippa, och komma upp på andra sidan.

Hoppas komma tillbaka till Santander snart - det finns något där jag redan saknar.

Magisk realism

Obeskrivligt vackert, häpnadsväckande...hur beskriver man i ord det som är obeskrivligt. Det enda som kommer i närheten är magisk realism. Så vill jag beskriva La Guajira, en delstat i nordöstra Colombia som gränsar mot Venezuela.

El Cabo de la Vela bjuder på hissnande utsikter och gyllene stränder

Framför allt är La Guajira bara magiskt, men ändå så verkligt. Himlens, havets, ökensandens och wayuukvinnornas klänningar har en sak gemensamt - starka färger. 





 
Resande runt i Colombia förstår jag allt bättre vart García Marquez hittade sin inspiration till all dessa underbara berättelser om just magisk realism. Det finns ju rakt framför ögonen och i allting.

 

El Cabo de la Vela är ett riktigt mekka för kite-surfare

I La Guajira bor ursprungsbefolkningen Wayuu, med en egen särpräglad kultur. De har sitt eget språk, och runtom i regionen finns skolor där barnen undervisas i både spanska och wayuu.
 
Att sova i deras vävda hängmattor till ljudet av naturen: havet, vinden, regnet, fåglarna och såklart alla insekter är en stark kontrast mot Bogotálivet där det istället för en tupp är en tuta 
som väcker mig på morgonen.

Vår guide berättade också för oss att männen måste betala till kvinnans familj för att de ska gifta sig. Om någon av dem sedan vill skiljas, oavsett vem, måste familjen betala tillbaka varenda peso eller get de fått för kvinnan. 

 Torkan i La Guajira är förödande. Ett år utan regn. Det sista kom ca två veckor innan min resa, men det var lätt och torkade bort i ett ögonblick. Vanligtvis är det två regnperioder, runt maj och oktober, men i våras föll det aldrig några droppar. Boskapen dör av torka och undernäring, vilket vi bevittnade genom ett antal döda djur längs vägen. Nästa offer är barnen. Hittills har det dött ett tiotal barn i regionen. Fall som registrerats. Hur många det egentligen är kan jag bara föreställa mig. 

Runt om i Colombia har det startats upp kampanjer för att samla ihop och skänka vatten. Tråkigt nog har det inte kommit fram. Och inte bara det - på flera platser har det ihopsamlade vattnet hällts ut. Det skär i hjärtat att läsa om detta. Orsaken är att staten inte velat ställa upp med transporter för att föra vattnet till människorna i La Guajira. 

Taroa - där sanddynerna och havet blir till en

Sydamerikas nordligaste punkt - Punta Gallinas. Rakt norrut ligger Dominikanska republiken, och nordöst ligger Aruba. Staten är i stort sett frånvarande i La Guajira. Dessa två faktorer skapar ypperliga förhållanden för smuggling från stora delar av Karibien.