Äta myror?

Efter resor över höga berg och genom djupa dalar kommer man till Santander, en region som bjuder på både äventyr och romantik.

Cañon Chicamocha ligger på vägen mellan Bucaramanga och San Gil. Vägen slingrar sig upp genom bergen allt högre upp. En hissnande utsikt - men också en utmaning för de åksjuka (alltså mig). Färgen på bergen kan bara beskrivas som femtio nyanser av just berg.
I Santander har de också sina egenheter och traditioner. Deras karaktäristiska arepas är smarriga, men det finns gränser också för äventyrslystna själar. För mig går den gränsen vid att äta myror. "Hormiga culonas" är ett traditionellt och, enligt santandereñorna själva, ett delikat snacks.

Barrichara är en liten kolonial småstad med otrolig charm. Husen byggs fortfarande på traditionella vis med lera, fasaderna målas vita och taken är av tegel. Det går inte undgå skönheten i staden, det är som upplagt för slappa dagar vandrande kullerstensgata upp och kullerstensgata ned, med

en glass i handen. Jag slutade inte förundras av den spektakulära och hänförande arkitekturen. Åker man dessutom dit med en arkitekt måste man tydligen stanna och studera detaljerna på husen i minst varje gathörn.

En halvtimme från Barrichara ligger San Gil, ett centrum i Colombia för äventyrssporter. Det finns allt från skärmflygning till lugna promenader i den botaniska trädgården. Vi nöjde oss med forsränning/rafting och ett besök i en av grottorna. Jag var något skeptisk innan grottan och tänkte ungefär "ännu en grotta?!" Men den vann mig över. Att åla sig fram på mage genom grottan var något helt nytt. På ett ställe skulle man dessutom simma under vattnet för att komma förbi en klippa, och komma upp på andra sidan.

Hoppas komma tillbaka till Santander snart - det finns något där jag redan saknar.