Sol och tricolor

Cartagena är kanske en av Colombias turisttätaste platser - men så är den också väldigt vacker. Byggnaderna och husen i alla olika färger och klimatet som får en Bogotábo att tro att hon hittat en del av himlen för en stund.

Att få fira Colombias seger i åttondelsfinalen i VM på gatorna tillsammans med euforiska människor in på småtimmarna förhöjer bara upplevelsen till än mer magisk. Det spelar ingen roll hur det går i nästa match - segerkänslan är rotad i hjärtat.

Midsommar

En svensk tradition som firades helt till latinska toner. Glad midsommar till er alla i efterskott!

Segerkänslor

Presidentval och Ley Seca - Nej det räckte inte för att bräcka colombianernas entusiasm inför den första VM-matchen på sexton år. Och helt ärligt vet jag inte själv vilket som var mest spännande.

Fem svenskar i gula fotbollströjor. Inga konstigheter. Fast vänta lite...Sverige spelar ju inte i VM!? Men det är det ju tur att Colombia gör, och det är inte vilket VM som helst - det är det första på sexton år. Det är mycket som står på spel het enkelt. Trots flera av stjärnornas avhopp på grund av skador bara någon vecka innan misströstar inte colombianerna, och vi i huset är mer än nöjda att få dela denna entusiasm i brist på eget landslag.

På söndagen var det andra omgången i presidentvalet, någon som anades bli en rysare, och med den anledningen inträder "ley seca" från sex på kvällen. Att man inte får dricka alkohol. Dålig idé att försöka få colombianerna att avstå från detta mitt i lyckoruset från vinsten under lördagen. Men trots det ökade faktiskt valdeltagandet på söndagen i förhållande till första omgången i valet tre veckor tidigare. Att över hälften av befolkningen ändå valde att inte ta sig till valurnorna är ett sorgligt faktum som ifrågasätter Latinamerikas äldsta demokrati. Men jag vill ändå säga att rätt man vann. Mellan två onda ting, segrade den mindre onda. Så låter det från de flesta jag känner. De ville inte rösta på Santos, men i brist på andra bättre val, och framför allt i syfte att hans motståndare inte skulle vinna vanns det bara ett alternativ kvar tycker dem. Det var ingen skenande seger: 50,9 procent till Santos och 45 till Zuluaga. Men just idag spelar det ingen roll. Lättnaden är ett faktum, och rädslan av att vakna upp till ett storskaligt krig har lagt sig. 

Nu fortsätter fredsprocessen, och förhandlingarna är inne på punkt fyra av fem. Jag ser lite ljus i tunneln. Den nuvarande punkten är nog en av de svårare, den handlar om offren och dess upprättelse. Och då kan man ju fråga sig hur detta ska gå till om inga offer finns med vid förhandlingsbordet?! Där borde sitta de som av egna erfarenheter vet vad konflikten verkligen innebär. Som en kvinna sa som jag träffade förra veckan "precis som ni föreställer er hur ett krig är och hur det är att leva mitt i det föreställer vi oss vad fred är och hur det skulle vara". Då påminns man om att fast man lever i ett land med en väpnad konflikt så har man inte en aning om hur det egentligen är att leva hel sitt liv i ett land i krig.

Därför är jag lättad att Santos vann. Jag vill se ett Colombia i fred, ett Colombia där landets och människornas potential får komma till rätta och jag ser större möjligheter till det med honom som fortsatt president. 

Som en kille sa under fotbollsmatchen när Grekland var nära att kvittera och hjärtat hamnade i halsgropen för en sekund. "Sino sufrimos, no es Colombia". Talande för både matchen och valet. 

Gråa moln

I söndags var en storvaldag, och tyvärr en besvikelse från flera håll. I Sverige och resten av Europa ser högerextrema ut att ta allt mer plats i samhället, och i Colombia ser utvecklingen mot fred och demokrati ut att ta stora kliv bakåt. 

I presidentvalet blev Zuluaga den store vinnaren, med den sittande presidenten ganska tätt i hälarna och med de konservativa samt vänsterorienterade partierna på efterkälken. I presidentvalet krävs 50 % av rösterna i första omgången för att vinna direkt, utan en andra omgång, en duell mellan de två kandidaterna med flest röster. Zuluaga fick nästan 30 % och Santos 26 % vilket innebär att colombianerna får gå till valurnorna igen den 15 juni för att välja president. Jag hoppas att de då blickar framåt och väljer Santos. Trots sitt namn är han absolut inget helgon, de senaste veckorna har kantats av allvarliga skandaler gällande korruption och uppgörelser med gerillan. Men Zuluaga har kanske gått snäppet längre i mina ögon och blivit inblandad i en avlyssningsskandal där han skulle haft samröre med en hacker som avlyssnat fredsförhandlingarna på Kuba. Information som han ska ha delgivit Zuluaga. En stor soppa. 

Zuluaga är kandidat för partiet vilket den före detta presidenten Uribe är medlem i och sitter i senaten för. Listan på hur han gjort bort sig är mer än lång, och något karakteristiskt är att Uribe vill avbryta fredsförhandlingarna med Farc på Kuba. Det finns en stor brist i hur dess förhandlingar sköts, bland annat hur offren från konflikten till stor del lämnas utanför.

En organisation vi arbetar med Asfaddes, en med anhöriga till tvångsförsvunna är djupt kritiska till fredsprocessen. De ser hur deras anhöriga blir till statistik och siffror, och det pratas om "reparación" ett ord som i mina ögon klingar fel. Vi kan inte reparera såren från konflikten. Det handlar om olika typer av ersättningar och upprättelse. Men många i Asfaddes tycker att det är rent lurendrejeri från statens sida. Förståeligt eftersom staten eller snarare militären varit inblandad i många av dessa fall av försvinnanden och mord. Vad de anhöriga vill ha är upprättelse, rättvisa och ett levande minne av offren. 

Idag var vi med dem under en aktivitet här i Bogotá och att se ett hav av porträtt på försvunna människor är väldigt talande. De är människor, var och en med en tragisk historia. De anhöriga räds att ett fredsavtal ska innebära än större straffrihet och att offer och anhöriga tvingas försonas, eller till och med förlåta, de skyldiga. Men avbrutna fredsförhandlingar kommer inte leda till rättvisa heller. 


Så dessa högerextrema vågor, likväl i Colombia som i Sverige, de gör mig ledsen. Men jag tror fortfarande på solidaritet, frihet, allas lika värde och potentialen i människors möten. Jag hoppas bara att colombianerna funderar ordentligt över vilket Colombia de vill se innan den andra omgången av valet. Jag hoppas att de ser värdet i att de har en andra chans. 

Sipaquirá

"Catedral del sal" var i mina föreställningar en liten grotta med några saltstatyer och kors. I efterhand kan jag ju skratta åt den bilden. Vad vi istället visades i Sipaquirá var ett enormt underjordiskt katedral i en saltgruva, med kilometer av gångar och en takhöjd som ger svindel.

Fjorton olika punkter på vägen in i katedralen beskriver Jesus sista dagar, allt genom kors i olika belysning och utformning. Mäktigt är ordet för att beskriva det. Dessutom är gruvan fortfarande i bruk och då och då kunde man höra ett muller genom gångarna. Med tanke på vad som hände i Turkiet bara några dagar senare är jag glad att vi alla kom levande ut.

En heldag med härliga vänner, och framför allt tack till Juan som körde oss. Det krävs tålamod att orka med trafiken här eftersom det tar en timme att bara ta sig ut ur Bogotá.

Valborgsfirande

I brist på en riktig majbrasa fick vi göra det bästa av situationen - grilla. Kanske inte samma sak, men vi var sjukt nöjda med att ens få igång grillen. Ryktet sa att det gången innan hade tagit tre timmar att tända den och att den då fått hållas vid liv med en hårtork. Men då hade de ju inte två västgötar i huset. 

Så vi bjöd in vänner och även våra nyfunna grannar till mat och dricka runt tvåtiden. Men helt beräknat efter colombianska mått och punktlighet. Det innebar att gästerna började droppa in runt fyra - helt enligt våra planer!

 

Störst av allt är kärleken

Bogotá är fullt av fantastiska kreationer och konst på tak, väggar, gator, dörrar, papperskorgar och allt annat som kan livas upp med lite färg eller former. Här kommer ett litet smakprov.