Äta myror?

Efter resor över höga berg och genom djupa dalar kommer man till Santander, en region som bjuder på både äventyr och romantik.

Cañon Chicamocha ligger på vägen mellan Bucaramanga och San Gil. Vägen slingrar sig upp genom bergen allt högre upp. En hissnande utsikt - men också en utmaning för de åksjuka (alltså mig). Färgen på bergen kan bara beskrivas som femtio nyanser av just berg.
I Santander har de också sina egenheter och traditioner. Deras karaktäristiska arepas är smarriga, men det finns gränser också för äventyrslystna själar. För mig går den gränsen vid att äta myror. "Hormiga culonas" är ett traditionellt och, enligt santandereñorna själva, ett delikat snacks.

Barrichara är en liten kolonial småstad med otrolig charm. Husen byggs fortfarande på traditionella vis med lera, fasaderna målas vita och taken är av tegel. Det går inte undgå skönheten i staden, det är som upplagt för slappa dagar vandrande kullerstensgata upp och kullerstensgata ned, med

en glass i handen. Jag slutade inte förundras av den spektakulära och hänförande arkitekturen. Åker man dessutom dit med en arkitekt måste man tydligen stanna och studera detaljerna på husen i minst varje gathörn.

En halvtimme från Barrichara ligger San Gil, ett centrum i Colombia för äventyrssporter. Det finns allt från skärmflygning till lugna promenader i den botaniska trädgården. Vi nöjde oss med forsränning/rafting och ett besök i en av grottorna. Jag var något skeptisk innan grottan och tänkte ungefär "ännu en grotta?!" Men den vann mig över. Att åla sig fram på mage genom grottan var något helt nytt. På ett ställe skulle man dessutom simma under vattnet för att komma förbi en klippa, och komma upp på andra sidan.

Hoppas komma tillbaka till Santander snart - det finns något där jag redan saknar.

Magisk realism

Obeskrivligt vackert, häpnadsväckande...hur beskriver man i ord det som är obeskrivligt. Det enda som kommer i närheten är magisk realism. Så vill jag beskriva La Guajira, en delstat i nordöstra Colombia som gränsar mot Venezuela.

El Cabo de la Vela bjuder på hissnande utsikter och gyllene stränder

Framför allt är La Guajira bara magiskt, men ändå så verkligt. Himlens, havets, ökensandens och wayuukvinnornas klänningar har en sak gemensamt - starka färger. 





 
Resande runt i Colombia förstår jag allt bättre vart García Marquez hittade sin inspiration till all dessa underbara berättelser om just magisk realism. Det finns ju rakt framför ögonen och i allting.

 

El Cabo de la Vela är ett riktigt mekka för kite-surfare

I La Guajira bor ursprungsbefolkningen Wayuu, med en egen särpräglad kultur. De har sitt eget språk, och runtom i regionen finns skolor där barnen undervisas i både spanska och wayuu.
 
Att sova i deras vävda hängmattor till ljudet av naturen: havet, vinden, regnet, fåglarna och såklart alla insekter är en stark kontrast mot Bogotálivet där det istället för en tupp är en tuta 
som väcker mig på morgonen.

Vår guide berättade också för oss att männen måste betala till kvinnans familj för att de ska gifta sig. Om någon av dem sedan vill skiljas, oavsett vem, måste familjen betala tillbaka varenda peso eller get de fått för kvinnan. 

 Torkan i La Guajira är förödande. Ett år utan regn. Det sista kom ca två veckor innan min resa, men det var lätt och torkade bort i ett ögonblick. Vanligtvis är det två regnperioder, runt maj och oktober, men i våras föll det aldrig några droppar. Boskapen dör av torka och undernäring, vilket vi bevittnade genom ett antal döda djur längs vägen. Nästa offer är barnen. Hittills har det dött ett tiotal barn i regionen. Fall som registrerats. Hur många det egentligen är kan jag bara föreställa mig. 

Runt om i Colombia har det startats upp kampanjer för att samla ihop och skänka vatten. Tråkigt nog har det inte kommit fram. Och inte bara det - på flera platser har det ihopsamlade vattnet hällts ut. Det skär i hjärtat att läsa om detta. Orsaken är att staten inte velat ställa upp med transporter för att föra vattnet till människorna i La Guajira. 

Taroa - där sanddynerna och havet blir till en

Sydamerikas nordligaste punkt - Punta Gallinas. Rakt norrut ligger Dominikanska republiken, och nordöst ligger Aruba. Staten är i stort sett frånvarande i La Guajira. Dessa två faktorer skapar ypperliga förhållanden för smuggling från stora delar av Karibien.