Bussresan till öknen

Solen steker och temperaturen närmar sig fyrtio grader, men det är någonting som skiljer sig från den vanliga värmen i Chocó. Det är fuktigheten som är borta. Här i Tatacoaöknen är det snustorrt och det känns när jag andas. Det är befriande. 

Tatacoa är en öken i länet Huila cirka sex timmars bussresa söder om Bogotá. Därför ett perfekt resmål för en långhelg iväg från både tropiska regn och storstadstrafik. Det enda man kan göra här är att hänföras av landskapet, dag och natt. 

Öknen är uppdelad i två delar; den grå och den röda öknen. Vi färdas genom den grå på motorcyklar och känner hur värmen fläktar. För här fläktar inga svala eller uppfriskande vindar. Utsikten sträcker sig ibland längre än vad ögat kan förstå över mil av berg, sten och sand som skapar ett landskap av nyanser av grått. 

Trots att det är regnperiod egentligen  har det inte regnat på över sju månader, och det har börjat sätta sina spår. Det är väderfenomenet El Niño som ställer till det. Vår guide Nacho berättar att boskapen börjat dö av uttorkning. Det får oss att förstå att det gäller att vara sparsam med vattnet och trots att jag har damm överallt så är det en snabbdusch som gäller på hotellet.  

I Tatacoa finns ett observatorium för att beskåda stjärnhimlen. Och vi har tur för det blir en stjärnklar kväll, och genom teleskopen ser vi Saturnus klart och tydligt med sina ringar. Eftersom vi fortfarande befinner oss på norra halvklotet liknar stjärnhimlen den vi kan se i Sverige, med undantag för att antal konstellationer som bara visar sig så här pass nära ekvatorn.

Den röda öknen är verkligen röd, och har en mjukare och mer inbjudande struktur än den grå, och hade det inte varit för att solen stiger allt högre och med den också värmen, hade jag gärna vandrat runt i timmar i detta magiska landskap som andas lugn och inspiration.

San Pacho

Hela Quibdó är berusat på musik och glädje. Orkestern spelar chirimia och människorna hoppar runt och ropar "dale dale volumen" (typ höj volymen) samtidigt som tåget dansar och hoppar fram gata efter gata genom staden. 

 
San Pacho är en karneval som firas till minnet av regionens helgon San Francisco de Asis. Det sägs att det har firats redan sedan 1648 då den första ceremonin firades på floden Atrato. Idag har festen vuxit och är inte enbart religiös utan också ett tillfälle att fira staden. Festen invigs den 20 september med en stor kortege och håller sedan på i en månad framåt med korteger och fest i de tolv bostadsområdena som ingår. 

Varje av dessa tolv bostadsområden har sin egen dag när invånarna klär ut sig i kortegen och visar upp sig inför staden, eller bara dansar med i "slutsvansen" av tåget. Och alla är välkomna!

Det är häpnadsväckande kostymer man får se som visar på stor kreativitet. Det sprakar av färger och glitter tillsammans med människornas leenden och alla dras med i rytmerna till chirimian som spelar oavbrutet.

Här kommer rad bilder från festligheterna!

 

"En kvinnas liv ska vara fritt från våld"

I länet Chocó i västra Colombia arbetar den etnoterritoriella organisationen Cocomacia för att försvara sitt territorium. Kristna Fredsrörelsen medföljer Cocomacia sedan 2008 på deras resor i territoriet och senast var destinationen samhället Winandó, några timmars båtfärd från Quibdó, för att lyfta kvinnornas roll i samhället och i hemmen.

Cocomacias genuskommission består av åtta kvinnor från olika samhällen inom territoriet, som sedan 2003 arbetar med att förbättra kvinnornas situation och höja deras röst. De vill stärka samhällena inför en möjlig postkonflikt-situation i Colombia, och kvinnornas deltagande i samhället och i politiken kommer att vara avgörande för att skapa försoning och fred.

Sedan 2008 finns en lag 1257 som syftar till att skydda kvinnor mot våld och diskriminering, både förebyggande och med straffrättsliga konsekvenser. Dess syfte är att etablera normer som kan garantera alla kvinnor ett liv fritt från våld, både inom den offentliga och privata sfären samt ge tillgång till skydd och stöd. ”Lagen vill synliggöra de olika typer av våld som kvinnor utsätts för i sin omgivning” förklarar Rubiela Cuesta Córdoba.

”Vi kvinnor har behandlats illa av samhället” säger en av ledarna i gruppen. Kvinnorna samtalar om hur kvinnor idag får båda sin kvinnlighet och sin professionalitet ifrågasatta och om hur dessa tendenser är ännu starkare på landsbygden än inne i städerna.

Att integrera männen är för genuskommissionen viktigt i jämställdhetsarbetet och de bjuder därför alltid in både männen och kvinnorna för att delta i aktiviteterna. De vill höra allas synpunkter för att veta hur de ska gå vidare. ”Vill vi förändra krävs att vi byter bilden av kvinnan som en sak, mot bilden av en person, en rättighetsbärare, och en partner att dela vårt liv med” tillägger Julia Susana Mena.

 Lika viktigt är det att integrera barnen och ungdomarna för freden och jämställdheten i samhällena. Barnen och ungdomarna behöver starka värderingsgrunder för att stå förberedda inför utmaningen att skapa en hållbar fred.

I båten tillbaka mot Quibdó är gruppen nöjd. De vet att förändring tar tid, precis som deras egna processer gjort för att ta plats i samhället och att kampen mot våld mot kvinnor fortsätter, både i hemmet, inom organisationerna och i det politiska livet för kräva respekt och erkännande.