Det här med att åka båt

Att färdas på floderna i Chocó kan beskrivas med olika känslor. Då och då blir jag påmind om varför jag har flytväst på mig och trots att den ibland orsakar mig olidlig värme och svett i floder finns det en poäng med den.

Rio Bojaya är en biflod till Atrato ca sju timmars flodfärd från Quibdó

Det är spännande att se hur mitt eget ordförråd utvecklats under ett år i Colombia. Hela språket har vuxit men det är ordförrådet som är mest fascinerande. Jag kan idag namnen på olika typer av båtar, men också bomber eller andra vapen som jag innan inte hört talas om.
Och det är ett omedvetet lärande som är en del av vardagen.

Här i Chocó är den största utmaningen namnen på alla floder och samhällen, både små och stora, utmed Atratofloden. För att så snabbt som möjligt behärska geografin, som trots sin inte allt för stora yta innefattar över hundra samhällen bara i de områden vi rör oss, sitter jag på min plaststol i båten med en karta. Trots detta uppkommer förvirring. Vart är vi? Med ett ösregn som det inte finns ord på svenska för att beskriva täcks dessutom synen och vi tvingas dra våra regnkappor runt oss och lämna ett litet kikhål för att andas. Ja vi drar den runt oss, inte över oss. Risken för en olycka är alltid närvarande och välter båten vill man inte vara inlindad i en regnrock. Speciellt inte om det är mörkt ute och det antagligen redan är tillräckligt svårt att veta vad som är upp eller ner om man hamnar i vattnet.

På Cocomacias årsmöte var det över fyrahundra deltagare med.

"Heeeyyyy" ropar plötsligt killen som sitter längst fram och ställer sig upp för att signalera till föraren, som förhoppningsvis kan se honom i skenet från blixtarna på himlen. Samtidigt hör vi hur det skrapar under hela båten, och man hinner för en sekund tänka. Jaha, nu går vi på grund. Det följs av lite vingel hit och dit innan allt blir lugnt igen. Killen i fören tar fram en pinne för att sticka ner i vattnet och kolla djupet. Han kommer inte så långt,högst en meter.Samtidigt trycker han på med pinnen för att komma bort från grundet och rätt som det är försvinner både pinnen och killen nästan

ner i floden. Vi är tillbaka på "djupt" vatten. Då menar jag runt två meter, men tillräckligt för att fortsätta färden. Vi är glada att någon var lite mer snabbtänkt än vi när båten stötte i och vi sa till oss själva i kör "men ojdå".

Väl hemma känns det som vi hamnat i Bogotá, inte Quibdó. Så stor är kontrasten från vårt enkla och lugna tältliv vi kommer ifrån efter några dagar med Cocomacia på deras årsmöte. Lugnt som i ingen trafik, annars har det varit intensiva dagar där vi träffat och hälsat på hundratals personer från organisationen och med fest och musik non stop i tre dygn. Vi sträcker på benen, drar av oss flytvästarna och känner de kletiga ryggarna efter nio timmar på floden. "Ge mig ett glas vin" säger jag. "Misströsta inte snäckan, det ligger säkert redan på kylning hemma" svarar min kollega samtidigt som vi trycker in oss själva, väskorna och SweFOR-flaggan i taxin (utan att spetta taxichauffören) som tar oss hem.