Rätten till jord, vatten och luft

För er som inte helt hängt med i svängarna har jag för tio dagar sedan flyttat till Quibdó, i regionen Chocó för att arbeta här det kommande året. I vårt projekt kan det mesta hända, och för ens eget bästa gäller det att vara beredd på förändringar. Och väl på plats gäller det att ständigt vara beredd på ett skyfall av sorten som bara finns på jordens regnigaste plats. Välkomna till Chocó!

Under mitt år i Bogotá har jag hunnit rota mig ganska ordentligt, både i arbetet och privat, så beskedet om flytt kom lite plötsligt. Men nu är jag här och det känns spännande att få se andra delar av vårt projekt och lära känna alla platser och människor som mina kollegor här i Quibdó pratar om. Eftersom arbetet är mer geografiskt fokuserat här i och med att vi endast arbetar i en region/län blir det annorlunda än arbetet i Bogotá där vi täckte in olika delar av landet. Här ger det möjlighet till en djupare förståelse för situationen och kontexten, och SweFOR får också en annan roll som en av de internationella organisationerna med flest personer i fält.

Här arbetar vi med tre etnoterritoriella organisationer, två afrocolombianska och en med ursprungsfolk (Embera, Wounaan, Katío, Chamí och Tule). 

I förra veckan var jag ute på resa i ett samhälle där vi hade en workshop om kontextanalys och det var min första resa i regionen. (Lite besviken att jag inte fick åka båt på floderna utan istället en skumpig buss). I samhället märkets tydligt segregationen/separationen mellan afros och ursprungsfolk genom enkla intryck på torget, och det speglar också verkligheten ute i samhällena där det finns flera etniska konflikter gällande territoriet. 

Afrocolombianerna erkänner att ursprungsfolket var där innan de, att det var deras mark innan européerna och afrikanerna kom till Latinamerika. Men också afrocolombianerna och organisationerna de är organiserade i har av staten blivit tilldelade territorium. För det är viktigt att se det som territorium och inte mark eftersom territoriet består av både mark, vatten och luft. 

Chocó är också en av de regioner i landet med störst statlig frånvaro. Den består i stort sett av militär närvaro från olika brigader, flottan och flygvapnet med mera. Detta innebär exempelvis att tillgången till sjukvård är lika med ingen, framför allt utanför Quibdó (huvudstaden där vi bor), men inte heller här känner någon av oss särskilt trygga i sjukvårdens händer eftersom resursbristen är enorm. 

Det finns alltså en hel del att göra här så lika bra att återgå till jobbet. Återkommer snart med en uppdatering om djungellivet!

Kolla gärna in mina kollegors och min blogg där det finns mängder av information om vad som händer i Chocó och resten av Colombia.