Jakten på den förlorade staden

Jag älskar att variera. Det är en del av att finna och leva i balans. Att träna och äta nyttigt i balans med glass och vin. Att ha lugna kvällar hemma och andra kvällar dansa salsa natten lång. Att på semestern ligga på stranden och slappa en vecka, för att en annan vandra i bergen dag efter dag i jakt på nya upplevelser.

Ciudad Perdida - Den förlorade staden - är i enkla drag Colombias svar på Machu Picchu, men är faktiskt ännu äldre. Den var befolkad av flera olika ursprungsfolk, bland andra Koguis, Wiwas och Aruaco, men övergavs på 1600-talet på grund av sjukdomar och otillräckliga livsförhållanden. Staden "upptäcktes" på 70-talet. Den delen som är upptäckt sägs vara en bråkdel av hela staden, men resten av området har ursprungsbefolkningen egen konstroll över och ingen som inte är en del av dem få tillträde till dessa marker. 

Staden tros ha varit centrum för hantverk och handel under sin "storhetstid". Idag använder ursprungsfolken den framför allt för möten och ceremonier. För dem är det en högst helig plats och varje år stänger de staden under minst en månad för att rena området från dålig energi och fylla på den med mängder av god energi. Enligt deras traditioner för vi turister med oss dålig energi och dessutom tar vi med oss den god genom alla fotografier vi tar, som var och en tar med sig en liten del av platsens själ. Det är i alla fall en magisk plats med otroliga vyer och stenarkitektur.

Enda sätten att komma till platsen är att vandra, rida på mulåsna eller komma med helikopter. Vandringen kan man göra på fyra, fem eller sex dagar helt beroende på en egna preferenser. Men det är samma väg att gå, och har då tagit dig upp måste du ta dig ned samma väg. Vandringen är inte bara värt mödan för Ciudad Perdida. För min del var upplevelsen mer fokuserad på vandringen i bergen och alla vackra vyer. Att sova i hängmatta till ljudet av floden, att bada i floden, att fira nyår runt tända ljus utan elektricitet är komponenter som förstärker hela upplevelsen.

Efter fem dagar i bergen med lite lätt träningsvärk och en ryggsäck full av blöta och svettiga kläder unnade vi oss två dagar på stranden i nationalparken Tayrona. Jo, jag har varit där innan, men inte Julian, så jag tyckte det var på tiden att jag skulle få visa honom något nytt som omväxling, och inte som alltid i Bogotá där han känner till varje gathörn. 

 

Själavård med saltvatten i håret och sand mellan tårna. Ett bättre sätt att börja det nya året och ladda energi inför vad jag hoppas blir ett minst lika lärorikt och berikande år med mycket nya erfarenheter, möten med människor och platser. Tror att det kommer att bli ett unikt år, som alla andra, och med minnet av vågornas brus med solnedgångens magiska ljus över bergen känner jag mig motiverad och inspirerad att dyka in i alla utmaningar och möjligheter det kommer att erbjuda och göra det mesta och bästa av det.

Nyanser av blått

Ljusblått som övergår i turkos, som mynnar ut i isblått och vidare till kornblått. Och en släng av ljusgrönt. Havets färger blandas med himlens när man befinner sig i paradiset.

Men paradiset vill man ju dela med nära och kära. Tur då att Maria och Cornelia mötte upp mig i Panama för att dela en tillbringare eller två av paradisets bästa - Margaritas med passionsfrukt.

En öde ö för oss (och befolkningen och några andra turister men de håller vi utanför historien) där solen värmer våra frusna hjärtan mitt i den hårda vintern, eller i mitt fall den ständiga hösten. Att ta båten för att spendera dagen med att snorkla bland korallreven är det mest ansträngande vi gör på flera dagar. Förutom för Cornelia som spenderade nätterna med att slåss med myrorna i tältet nätterna långa. 
Men efter dessa dagar hade myrorna krupit in i benen och det var dags att röra på sig upp till bergen för att samla nya krafter med en kopp kaffe av Panamas bästa. Enligt ägaren av fincan alltså.

Till sist kallade havet på oss igen med sina mjuka vågor och saltdoft och som lydiga resenärer la vi oss åter några dagar på handduken för att känna sanden mellan tårna. Men det goda varar ju inte för evigt har någon sagt. Vi bestämde oss för att motbevisa detta med härliga storstadsdagar fyllda av gula härliga drinkar och shopping av en och annan ring på stadens alla marknader.Om någon trodde att man kan få för många av dem är Maria och Cornelia levande bevis på att ringar tydligen är en kvinnas bästa vän.

Tack underbara 2014 för allt du erbjudit mig! Och tack alla som delat året med mig. Jag har varit på precis rätt plats hela året och fått se mer än jag kunnat drömma om. Dags för nya drömmar och ett nytt år.