tisdag 25 mars 2014

En bro över helgen

Colombia har gjort ett snilledrag och förflyttat de flesta röda dagarna till måndagar vilket mynnar ut i det härliga konceptet "puentes" (broar). Dessutom har de fler röda dagar än något annat land jag känner till. 


Detta fick jag njuta av redan i helgen då jag passade på att åka iväg med mina kollegor Mette, Anders och Corinne till Villa de Leyva, en lite kolonial by några timmar från Bogotá. Tanken var en långhelg i lugn och ro på landet (tillsammans med alla andra bogotanos) men det övergick snabbt i en äventyrshelg med vandring, rappelling och ett och annat ösregn, men väderväxlingarna är ju bara en del av vardagen numer.



Men det blev även tid för att sitta på torget och dricka aguardiente till tonerna av det lokala blåsbandet, äta god mat och sitta i skuggan och läsa en bok med en läskande mangojuice i handen. Måste tacka Sara för den fina avskedspresenten - jag har plöjt den på tre dagar! Till alla er andra kan jag bara tipsa om "Livet efter dig" av Jojo Moyes.







måndag 24 mars 2014

Finns det framtidstro i Colombia?

För bara två veckor sedan var det val till kongressen och senaten i Colombia. Ett val som jag tycker ifrågasätter befolkningens framtidstro och demokratins reella existens i landet.


Som en del av introduktionen i arbetet var vi på besök på Svenska Ambassaden i Bogotá för att lära oss mer om Colombias historia, dess nuvarande politiska situation och hur ambassaden ser på fredsförhandlingarna och landets potential. Bilden de gav var av ett land och en befolkning med tro på en ljusare framtid, och framför allt fred. Jag tycker att den bilden grusas av valet, både processen och resultatet.

Flest platser i både senaten och kongressen fick president Santos parti "Partido de la U", men utan egen majoritet vilket gjort att han bildat en koalition av olika högerpartier för vilka han står som kandidat i presidentvalet i maj. Vilket parti som vann är däremot inte det jag ser som oroväckande gällande dessa val, utan vilka specifikt som valdes in i senaten och kongressen, och det mycket låga valdeltagandet. Efter valet har det i media presenterats listor på 131 invalda personer som antingen har samröre med illegala aktörer, eller är anhöriga till politiska personer dömda för korruption eller samröre med illegala aktörer.

Den andra punkten är rapporterna om icke fria och rättvisa val från organisationen MOE - Misión de Observación Electoral - där de presenterar ett antal avvikande processer i valet, den vanligaste hur röster köpts och sålts över större delarna av landet, men också hur registrerade röster försvunnit på vägen och brist på kunskap om hur processen ska gå till hos funktionärerna.

Den tredje punkten handlar om valdeltagandet. Det låg på 43 procent, vilket redan det är lågt, men det är inte hela historien. Tio procent av de rösterna var blankröster, fem procent ogiltiga och ytterligare fem procent helt tomma. Det innebär att i slutändan var det endast ca 30 procent av den röstberättigade befolkningen som utnyttjade sin rättighet att rösta. Då kan vi tillägga att en del av dessa var uppköpta, ibland inte för mer än kanske någon hundralapp.

Framtidstro eller inte hos befolkningen är det tyvärr inget som syns i valet. Men jag hoppas såklart att fler tar sig till urnorna när det gäller presidentposten. Eller så är det låga valdeltagandet kanske ett rättfärdigat svar på korruptionen och ett tecken på befolkningens brist på förtroende för politiken som vägen till fred och ett bättre liv.

lördag 15 mars 2014

Att komma hem

Trots att jag åkt så långt för att att komma hit kan jag inte säga att jag åkt bort. Snarare har jag kommit hem. Det är första intrycket efter några dagar i Bogotá, mycket tack vare mina kollegors fina mottagande men också staden som bjuder in till att stormtrivas.
Anders, Markus, jag, Viena och Alia
Colombia är minst sagt kontrasternas land på flera plan. Titta bara på vädret här i Bogotá - det går från högsommar till grå och regnig höstdag på ett ögonblick. Fattiga och rika, maktlösa och maktfullkomliga, vita och ursprungsfolk lever kanske sida vid sida rent fysiskt ibland och kan vandra på samma gata, men de lever inte i samma verklighet kan jag tycka. Jag förstår också att det är lätt att leva sitt liv här i Bogotá utan att märka av den väpnade konflikten som pågår i Colombia sedan femtio år tillbaka, eller de tragiska konsekvenserna den haft för ca fem miljoner människor i landet (hur många beror på vems siffrorna är).

Det är brott begångna av både stat, paramilitärer och gerilla, och handlar om utomrättsliga avrättningar, försvinnanden, tvångsrekryteringar, sexuellt våld, tvångsförflyttningar och ekonomiskt  våld genom att människor tvingas betala "vacunas" (avgift för att någon grupp ska skydda dig, din familj eller ditt företag tex) eller fråntas möjligheten att försörja sig när marken till exempel  förorenas av gruvdrift eller andra omständigheter.

Fredsförhandlingar i all ära, men vad kommer ett fördrag egentligen att innebära för Colombias befolkning? Alla de offer som idag kämpar för rättvisa - kommer den att uppfyllas? Det skulle kräva att oändligt många från olika aktörer ställs inför rätta, att bönder får tillbaka marken de innan odlat på, att anhöriga får reda på vad som hänt deras nära och kära och att alla de som begått brott ska skona för dem. Men är det möjligt? Eller går det att förlåta och gå vidare ändå? Det är oändligt många frågor som ska besvaras för att befolkningen ska enas och freden ska bli hållbar.
Att orka och våga driva sin och andras kamp trots hot och stort motstånd är beundransvärt i mina ögon.

Tanken med min blogg här är att jag vill dela med mig av upplevelser av alla sorter med er som vill läsa, både i jobbet och privat - alla upplevelser här i mitt nya hemland Colombia.

Besos